Gästinlägg: Att vara “utvald”, Svenska

Efter texten jag skrev om min skolgång så har jag fått en hel hög varierande respons… men det som för mig känns bra det är när andra kan dela med sig av sina erfarenheter, och på så sätt kanske hjälpa andra i samma situation att förstå att de faktiskt inte är ensam, och att det kan bli bättre. Nedan kommer ett gästinlägg av en god vän till mig som av naturliga skäl inte vill dela med sig av sin identitet.

“Mobbing, ja. Häromdan läste jag ett inlägg om mobbing på den här bloggen, och blev ganska upprörd. Det fick mig att minnas mina egna erfarenheter av mobbing.

Det är en ganska summarisk redogörelse, jag har fortfarande förträngt det mesta av vad som hände. Notera också hur jag skriver i tredje person och utan namn för att avskärma mig.

1983 föddes en rödhårig cis-flicka på Södersjukhuset i Stockholm. Hon var ett glatt barn, som trivdes bra på dagis. Hon tyckte mycket om att ”läsa” och att få sagor lästa för sig, att leka i utklädningslådan och gunga. När flickan var nästan två år fick hon en lillebror. Även han var en glad unge, och hon älskade honom mycket. Men mamman och pappan var oroliga. Stockholm är en stor stad (med svenska mått mätt), och gatuklimatet hade blivit hårdare och knarket vanligare. De ville uppfostra sina barn på en tryggare plats, med mer natur. Efter en del jobbsökande så flyttade de till Gotland på flickans fyraårsdag. Det var jättespännande! Familjen åkte med en stor stor båt- det hade syskonen aldrig gjort förut. Föräldrarna var trötta men glada, och syskonen var väl inte direkt någon jättehjälp vid ordningsställandet av huset. Syskonen fick en storasyster, en lillasyster, en hund, lite höns och en kanin. Familjen bodde på landet, så för att flickan skulle få social samvaro med andra barn fick hon börja på lekis trots att hon bara var fem. Det gick bra, oftast var de andra barnen snälla och flickan var glad. Efter ett och ett halvt år i det första huset så flyttade familjen in till Visby. Föräldrarna började rita på ett eget hus och ansökte om banklån, men medan huset byggdes så skulle familjen bo i stan. Flickan lärde sig cykla och läsa, fick börja lekis ”på riktigt” och fortsatte att vara glad för det mesta. I en annan lägenhet som vette mot samma gård så bodde en familj med flera barn. Ett par av dem var elaka mot flickan och hennes syskon ibland, men oftast var det inga problem och flickan gick inte heller i samma lekisgrupp som den familjens jämnåriga pojke. Huset blev klart, och familjen flyttade in lagom till att flickan skulle börja ettan. De bodde på landet nu, och varje vardagsmorgon 08.10 så kom skolbussen. Det var spännande att gå i skolan! Och roligt! Flickan lärde sig nya saker och fick nya vänner. Men efter bara några veckor så förändrades allt. Det kom en ny pojke till klassen. En stor pojke. En arg pojke. En pojke som slogs och knuffades så att alla blev rädda för honom. Till en början var han urskillningslös. Den som kom i vägen råkade illa ut. Men efterhand som de andra barnen blev räddare så började de också ställa sig in. De lekte med pojken för att de inte ville bli slagna. De sa inget när han slog andra. Tillslut var det nästan bara flickan som råkade illa ut. Kanske för att hon var minst. Kanske för att hon inte ville leka med honom. Kanske finns det ingen riktig anledning.

Det var fem barn i klassen som höll ihop, som inte rikigt passade in med de andra. En av dem var flickan. Ibland fick hon vara med tjejerna i klassen, men oftast inte. I slutet av första klass fick klassföreståndaren ett nervöst sammanbrott på grund av den nya pojken. Hon kom aldrig tillbaka, hon förtidspensionerades.
Efter det första året så blev mobbingen mindre fysisk och mer psykisk. Om det gick att undvika fick flickan inte vara med vid grupparbeten, blev vald sist på gympan, blev inte alltid bjuden på kalas. Läraren gjorde inte mycket, verkade inte veta vad han skulle göra. Pappan försökte lära flickan att slåss så att hon kunde slå tillbaka. Mamman ringde lärare, rektor och klasskamraternas föräldrar minst en gång i månaden.

Mellanstadium blev till högstadium. Flickan kunde inte se vad den nya klassföreståndaren skrev på tavlan. Hon fick glasögon. Första dagen med glasögon sparkade en pojke i klassen över en boll rakt i ansiktet på flickan så att glasögonen gick sönder. Då blev flickan såklart bollrädd och ville inte vara med på gympan längre när det var bollsport. Det var det ofta, klassen bestod övervägande av pojkar som dessutom spelade fotboll, hockey eller innebandy på fritiden. Och eftersom de var i majoritet fick de ofta välja.

När flickan klagade hos sin klassföreståndare på att de andra barnen var elaka fick hon rådet att gömma sig bättre. Det enda föräldrarnas påtryckingar ledde till var ett erbjudande om att byta skola. Men inte till den skolan flickan ville byta till, den som låg inne i stan- utan till en skola som låg ännu längre ut på landet. Flickan längtade till högstadiet när hon skulle få gå i skolan i stan, och om hon bytte till den andra skolan på landet så skulle hon få gå kvar där tills hon började gymnasiet. Dessutom var det en annan viktig sak som spelade in: om hon stannade så visste hon vad som väntade. Om hon flyttade kunde hon hamna i ett helt nytt helvete. Självklart var det aldrig tal om att flytta de tre killarna som var de värsta mobbarna.

Så flickan stannade i samma skola. Eftersom klasskamraterna förväntade sig att hon var konstig, så blev hon också lite extra konstig. Bättre att leva upp till folks förväntningar och kunna förutse reaktionerna, än att strunta i det och aldrig veta vad som ska hända.
Man fick inte vara inne på rasterna på flickans skola, men ibland lyckades hon smita in igen och gömma sig i biblioteket. Där hittade inte de andra barnen henne och hon fick vara ifred med det hon älskade mest- böcker. Hon läste och läste och läste. Och sedan läste hon lite till. Hon läste nästan allt hon kom över, och när böckerna på biblioteket inte räckte till så fick hon beställa fler från biblioteket inne i stan. Böckerna var hennes vänner, tillsammans med de andra fyra i klassen som inte riktigt fick vara med. Hon hade läst om mobbing, men tänkte att det var ju inte hon- hon hade ju iallafall NÅGRA vänner.

På kvällarna när flickan skulle sova hade hon ångest. Hon trodde att det var dåligt samvete för någon hon gjort eller inte gjort. Nästan varje kväll eller natt gick hon gråtande till sina föräldrar för att be om ursäkt för det hon gjort eller inte gjort- och om hon inte kunde komma på nåt som hon gjort fel den dagen så bad hon om ursäkt för något hon gjort tidigare eller bara sa att hon inte visste vad hon gjort men att det säkert var nånting och att hon inte gjort det med flit. Ibland fick flickan jätteont i magen, trots att inget verkade vara fel.

I början av höstterminen i femte klass började flickan önska sig att få dö. Döden vore bättre än att ha det såhär. Men familjen skulle bli så ledsen- de gjorde ju sitt bästa för att hon skulle ha det bra, och det vore orättvist mot dem att ta livet av sig. Dessutom visste hon inte riktigt hur hon skulle göra. Den starkaste medicinen som fanns hemma var Alvedon, och så mycket visste hon att det dög inte. Pappan hade sålt sina prickskyttepistoler eftersom han inte hade använt dem sedan de flyttade till ön, och hon visste också att luftpistoler har så lite kraft att chansen att lyckas var minimal. Det finns ett ställe på Gotland där man kan vara säker på att dö om man hoppar, och det gör ont att drunkna. Hon ville dö i lugn och ro, utan ångest.

Under sommarlovet mellan femman och sexan så började flickan få bröst. Hon var bland de första i sin klass, och det uppmärksammades självklart av pojkarna. Den fysiska och psykiska misshandeln fick nu sällskap av tafsande. Att bli nupen i bröstvårtorna när de fortfarande är alldeles ömma och växer gör ont.
Strax efter jul i sexan så verkade äntligen något hända. Föräldrarna i samråd med rektor, kurator och klassföreståndare bestämde att klassföreståndaren skulle ha enskilda samtal med flickan ibland för att kolla läget. Flickan tänkte att då behövde hon ju inte gå och berätta varje gång något extra jobbigt hänt, utan kunde vänta tills ett av de här mötena. Hon väntade. Och väntade. Och väntade. När nästan hela vårterminen gått och det bara var ett par veckor kvar kom det äntligen ett sånt samtal. Det ledde ingen vart, i synnerhet som terminen nästan var slut. Den nya klassföreståndaren som flickan tyckt så mycket om när hon började fyran hade blivit till en besvikelse, och ibland hatade flickan klassföreståndaren som inget gjorde.

Men så slutade sexan, och efter sommarlovet fick flickan äntligen komma till skolan inne i stan. Den gamla klassen splittrades i åtta nya klasser och blandades upp med andra barn från andra skolor. Visst stötte hon på sina gamla mobbare ibland, men det verkade som om luften gått ur dem. Visserligen var hennes gamla granne från stan, som nu gick i paralellklassen, rätt taskig ibland- men han var rätt ensam om det. En av killarna i klassen var också rätt taskig- men han var ensam om det och de övriga klasskamraterna var snälla. Flickan fick många nya vänner och hade mycket roligt, men mådde inte bra. En dag bad hon mamman om hjälp med att ringa BUP, där hon fick en tid förvånansvärt fort- och dessutom hos en väldigt bra terapeut. Det tog två långa år av samtal (de ville sätta flickan på antidepressiv medicin för att hon mådde så dåligt, men flickan tackade nej), men tillslut var hon äntligen stark nog att klara sig ute i världen igen. Hade inte BUP funnits, eller om flickan hamnat hos en annan terapeut som var mindre förstående så hade den här berättelsen troligen aldrig skrivits. Och trots att många år har gått så är flickan fortfarande skadeglad när hon hör att det går dåligt för någon av dem som mobbade henne. Hon anser att de fick henne att må så dåligt att de förtjänar att må riktigt dåligt själva.”

One Response to “Gästinlägg: Att vara “utvald”, Svenska”

  1. Den största segern är ändå när man inte längre hatar och önskar sina mobbare dåligt. Det är svårt, det tar tid och man trillar tillbaka titt som tätt. Men det är ändå den största segern. För då har de inte längre makt över ens liv

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: