Ensam i ett hav av människor, Svenska

Jag har flera gånger under mitt jobbande med mig själv och hur jag fungerar skrivit ner mina upplevelser om min skolgång, men det här är första gången jag visar det för någon. I vilket fall som helst så är namn ändrade för att inte förarga människor i onödan.

Min karriär som mobbad började tidigt. Det första minne jag har av att bli särbehandlad och utvald på ett negativt sätt var nog då jag gick på fritids redan innan jag började skolan. Jag blev utvald som den konstiga och udda grabben för att jag föredrog att leka för mig själv istället för med andra och därför blev jag mål för en lång kampanj som inte verkade ha något annat syfte än att trycka till mig och få mig att må dåligt. Allting från att aktivt jävlas till att passivt bara frysa ut en – innan jag ens hade börjat i första klass så hade man fått uppleva mycket. Det fysiska våldet började inte förrän mycket senare. Jag har valt att inte nämna min familj i texten annat än då de är direkt inblandade i min skolgång, då de egentligen inte har med just det här att göra.

På fritids och i grundskolan så började allting med en unge. Vi kom på kant redan första dan då han insåg att han inte var ensam om att ha sitt smeknamn längre. Tänk om det bara baserades på just det? Att om mina föräldrar valt ett annat namn åt mig, så kanske jag hade sluppit flera år av fysisk och psykisk mobbing.

Från första klass och hela vägen till tredje så var den ungen en stor del av min skolgång. Han fanns alltid där för att säga nått elakt eller för att se till att jag inte fick de kritorna som jag ville ha. Det pågick på det viset genom fritids och genom hela lågstadiet, och vi var ju unga så det var ganska oskyldigt på sitt sätt, men ju längre tiden gick desto värre blev det.

Det var nog andra eller tredje dagen tillbaka i skolan efter sommarlovet. Det var fjärde klass och allting kändes nytt och lite otäckt redan som det var. Hade känt mig orolig för att min personliga nemesis skulle jävlas med mig och det var precis som att han kände på sig att jag börjat slappna av efter några dagar, och då klämde han till ordentligt. Det var första gången jag blev fysiskt mobbad. Efter skolan så väntade han på mig bakom ett av husen längs min väg hem. Ingen förvarning, ingen nåd, bara en sten i bakhuvudet, och sen spark efter spark efter spark. Det satte tonen för hela året, och det var även som om att den dagen ändrade hur resten av skolan behandlade mig. Innan dess så var det lite på dagsform vem de andra ungarna skulle hänga med, han eller mig. Men därefter så var det som att alla röstat – det var han som bestämde. Jag blev snabbt den som ingen ville leka med, jobba med, vara med eller ens sitta bredvid. Då och då så fick jag stryk, ibland av han själv, ibland av en grupp av andra äldre elever som han umgicks med… men alltid så var det samma grundtanke – de slog, och jag slog inte tillbaka. Jag berättade aldrig för någon om det, inte ens då faktiskt till och med lärarna märkte att någonting var fel. Jag erkände att jag blev retad, men den fysiska biten behöll jag för mig själv väldigt länge… fram till nu, egentligen. Min egen klass var nog medvetna vad de gjorde, men jag är inte säker på att de visste om vad som pågick när ingen tittade på.

Ofta när det talas om mobbare, så talas det om hur mobbarna själva mår dåligt, och bara försöker överföra det till någon annan för att må bättre själv, och det är säkert sant i många fall. Men jag kan nästan sätta pengar på att det inte stämde för honom. Han hade bra kontakt med sina föräldrar, mådde bra själv och visade inga av de typiska tecknen som mobbare ofta uppvisar. Han gjorde det helt enkelt för att han inte gillade mig. Nu kommer förmodligen många tänka att det ofta bara verkar vara bra, att det under ytan egentligen står till på ett helt annat sätt… men jag tror inte det. Jag är förhållandevis begåvad då det kommer till att kunna läsa av stämningar och hur folk mår, och det har jag alltid varit. Kanske en biverkning av en usel uppväxt, vem vet… men jag fick inga såna vibbar från den karln. Eller, ja, jag säger karln, men han var precis som jag bara ett barn då. Han flyttade från stan där jag bodde när vi gick i sexan, och det är ganska ofta jag undrar hur saker och ting har löst sig för honom. I början fantiserade jag ofta hur hans liv gick överstyr och hur dåligt han mådde idag, men allt eftersom så har jag lyckats släppa det och är mest uppriktigt nyfiken hur hans liv har sett ut sedan han flyttade. Där vi växte upp så var han en stor fisk i en liten damm, och styrde och ställde ganska hårt. Fortsatte han sin karriär som mobbare, eller blev han mobbad, eller blev han en av de ansiktslösa som bara smälter in i gruppen och inte säger varken bu eller bä?

Den nästa händelse som i mångt och mycket definierade min uppväxt var någonting som hände i… jag tror det var slutet av fjärde klass, eller i början av femte. Tidsuppfattning är inte min starka sida, framför allt inte då man var så ung. Efter han hade markerat att jag inte var en del i gruppen så började även min lärare som jag hade då behandla mig annorlunda – och inte på ett positivt sätt. En dag då jag verkligen inte orkade med att vara i klassrummet för att jag mådde så dåligt så smet jag ut och satte mig i korridoren då min lärare gick och tog ett samtal i lärarrummet. Jag satt bara just utanför salen och skötte det jag skulle göra; jag tror jag satt och försökte räkna. Nyckelord: försökte. När läraren kom tillbaka från sitt samtal så såg hon mig sitta i korridoren. Hon blev jätteirriterad och bad mig komma in i klassrummet igen. Då jag inte ville, och frågade om jag inte kunde få sitta där ute och bara göra mitt så blev hon jättearg, skrek åt mig att jag skulle göra som hon sa… och sen tog hon tag i min arm för att släpa in mig. Jag ryckte och slet och försökte komma loss, och under den processen så slog jag henne rakt i ansiktet. Jag kan i efterhand inte med säkerhet säga om jag faktiskt slog henne med flit eller om det bara råkade hända för att jag försökte ta mig loss, men hon blev så chockad att hon släppte… och sen blev hon helt hysterisk. Fullständigt, 100% hysterisk. Skrek, grät och sprang därifrån, ungefär som att jag faktiskt var ett hot mot henne. Hela den händelsen drog igång en enorm karusell. Det var allting från krav att jag skulle byta skola och klass till att jag inte skulle få gå i skolan överhuvudtaget. Det fanns krav på att jag skulle ge en skriftlig och offentlig ursäkt till min lärare, och dessutom så försökte hon polisanmäla mig. Lyckligtvis så rann den biten ut i sanden; jag var trots allt bara ett barn. Men både min lärare och skolans rektor agerade som att jag var en fullvuxen människa som agerat målmedvetet för att skada henne. Allvarligt talat, vad i helvete är det för fel på vissa människor? Varför kan man inte bli tagen på allvar bara för att man är ett barn? I slutändan så blev det så att jag gick kvar i samma klass med samma lärare, och att ingenting förändrades. Hon fick en halvhjärtad ursäkt, och hon påstod att allting var okej. Men snacka om att det inte var det. Från den dagen så utökades den skaran som mobbade mig till att även inkludera min lärare. Hon vände bort blicken och godkände i det tysta den behandling som jag utsattes för, och satte dessutom sin egen prägel på det hela genom att förlöjliga mig och trycka ner mig i klassen. Var jag oskyldig i det hela? Nej, verkligen inte. Inte ens om det var en olycka till 100% så låg självklart en del av skulden hos mig. Men var det en fullgod orsak och ursäkt till den enorma skitstorm som det genererade och som drabbade mig? Jag tycker inte det.

Alla små tjuvnyp och tilltryckningar i kombination med en väldigt brutal systematisk misshandel av mig gjorde att min naturligt pacifistiska läggning till slut brast. Mitt tålamod var stort, och jag bet ihop länge varenda gång, men när det väl brast – då brast det. Likt en ångkokare, så byggdes det upp ett tryck i mig ju längre tiden gick.  När jag tillslut inte kunde ta all skit som de öste över mig, så blev jag fullständigt rasande. En inneboende vrede som byggts upp under många månader av mobbing som släpptes lös på samma gång. Likt en orkan så gick jag lös urskillningslöst på både folk som möbler som väggar och allting som stod i min väg. Och likt en orkan så kunde jag drabba tre personer som satt i en grupp av fem, och lämna två helt oskadda – bara för att jag inte kunde styra min egen reaktion. Den bästa liknelsen jag kan ge är den av en ordentlig berusning. Man vet precis vad man håller på med när man gör det, man vet att det kanske inte är en bra idé – men man gör det ändå. Och dagen därpå så minns man ingenting. När den värsta chockverkan lagt sig efter mitt första vredesutbrott, så vändes även det här mot mig. Min lärare tryckte på att jag var ett problembarn som borde tas hand om, och de som mobbade mig utvecklade det till en sport; bygg upp trycket och spring då den börjar närma sig explosion. Det var som att min ilska gav både elever och lärare en utmärkt ursäkt för att vidare behandla mig som smuts, och min (för mig) väldigt naturliga instinkt att beskydda mig själv gjorde att mitt liv blev ännu värre. Fram till den här punkten så hade mina föräldrar inte varit inblandad speciellt mycket i hur jag hade det i skolan, förutom uppenbarligen episoden med min lärare…  men det här gjorde allting till ett helvete inte bara på dagtid, utan även på kvällstid då jag kom hem. Jag lärde mig snabbt att fasa då farsan kom hem efter jobbet, då min lärare eller någon förälder till en av mina mobbare ringt och skällt ut min far för mitt horribla beteende: HUR kunde de ha uppfostrat ett så våldsamt barn!? Och hur kan det få fortgå!? Den värsta perioden under de tre åren i mellanstadiet var utan tvekan de dagar och veckor man fick veta att det var dags för kvartsträffar. För den som inte vet vad en kvartsträff är, så är det mer eller mindre ett utvecklingssamtal för föräldrar och lärare där de träffs tillsammans med eleven för att tala om elevens utveckling och hur allting fungerade i skolan. Många såg inte det här som ett problem alls, eller fasade det lite om de gjort någonting extraordinärt dumt just innan det var dags, men jag drabbades av sån sjuk ångest då man fick kallelsen till kvartssamtalen att jag verkligen inte ville leva vidare. Det kanske låter lite klyschigt, men redan då jag var liten så funderade jag på allvar om det inte vore bättre att bara ta livet av sig.

Det kanske inte låter som någon bedrift i sig, men då jag väl överlevt mellanstadiet och hamnade på högstadiet så löste sig vissa problem för mig – men jag hittade ganska snabbt en bunt nya. Min nemesis hade flyttat, vi bytte lärare och kvartssamtalen upphörde. Jag trodde det var himlen på jorden. Det jag inte räknat med vilket jag kanske borde, var att helt plötsligt så var man yngst i en miljö där social rang var oerhört viktigt – och jag som mobbad stod förbannat lågt på den stegen. Mobbingen från lärarsidan upphörde helt vilket var oerhört skönt, men på samma sätt så hamnade man bland så många olika lärare att de hade svårt att se att det var något fel i övrigt… och den misshandel som jag trodde skulle ta slut iochmed att min nemesis och plågoande hade flyttat tog fart på en helt ny skala. Den gick från att vara lokaliserad till en individ i min klass och hans vänner till att vara ett fenomen som varenda klass på högstadiet som var äldre än mig kunde aktivt ta del i. Det är på grund av det som jag lärde mig den hårda vägen att det är mycket mer “bekvämt” att få stryk av någon som är i samma fysiska skick och ålder som än själv än vad det är att få spö av någon som är några år äldre, och har genomgått puberteten. Det var inte alls ovanligt att jag kom hem efter skolan med ömma revben eller blåmärken på rygg och ben, och man lärde sig rätt fort att dölja det. Jag fungerade bättre ihop med min egen klass, men i min kamp att dölja blåmärken och sår så var det väldigt ofta jag inte ville delta på gympan, och framför allt att duscha efteråt. Ibland var det praktiskt att vara tjock – jag hade nånting att skylla på. Att vara mobbad är nog bland de ensammaste upplevelser i mitt liv; att kunna vara i en folkmassa och känna sig helt ensam och oförstådd, och att tro att ingen kan förstå vad det är som händer samtidigt som man på något sätt innerst inne också tycker att det är sitt eget fel. En oerhörd känsla av orättvisa kombinerat med en enorm skam för att man tycker att man förtjänat behandlingen man fått.

Den största delen av den faktiska fysiska misshandeln upphörde någon gång i slutet av då jag gick i sjuan. Jag önskar att jag kunde säga att anledningen var att de tog sitt förnuft till fånga eller att lärarna upptäckte vad som pågick och satte stopp för det, men då skulle jag ljuga så tungan blev svart. Mellan då jag slutade sexan och började sjuan så växte jag på mig ganska ordentligt. Jag gick från att vara nästan kortast och klenast i klassen till att vara längst och stor. Händelsen som satte stopp för den systematiska misshandeln var att under en av deras sessioner av peta-på-tjockisen så tappade jag inte bara besinningen, utan jag fick även tag på de som retat mig. Det var ett gäng med två som gick i min klass och fem stycken som gick i nian som hade gjort sitt bästa för att sätta igång ett av mina (som de så charmigt kallade det för) psykbryt, och jisses så de lyckades. När de sen försökte springa ifrån mig så gjorde de ett dåligt beslut, och råkade springa in i en korridor som mynnade ut i ett litet rum utanför slöjden, och dörren som skulle ge dem tillgång till friheten av att smita ut utomhus var låst. Under loppet av några minuter så tog jag ut de senaste årens vrede fysiskt på mina mobbare, och det som de inte räknat med eller brytt sig speciellt mycket om var att jag inte var den korte tjocke längre, utan snarare den store starka. Det slutade med sjukvård för en hel del av deltagarna i den lilla gruppen… och därefter satte karusellen igång igen, lyckligtvis utan mina föräldrar den här gången. Missförstå mig rätt nu – jag på intet sätt stödjer våld, och jag är fortfarande en väldigt pacifistiskt lagd människa… men jag inser även att ibland så måste man stå upp för sin sak och för sig själv. Jag tycker inte att det jag gjorde var rätt, men jag vet också att hade jag inte gjort det så hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag och skrivit det här dokumentet. Jag tycker också att det inte borde komma som någon chock för någon som har petat på, retat och slagit en person under flera års tid att det faktiskt kan komma en motreaktion. Återigen så kom det på tal att jag skulle byta skola, att jag var ett problembarn och skulle antingen få “hjälp” eller bestraffas, men det var ingen som tog sig tid att se bortom symptomen och faktiskt försökte komma åt sjukdomen. Att vuxna inte lyssnade på mig kom inte direkt som en nyhet för mig, men det chockade mig ändå att reaktionerna som kom fram var så starka utan att de egentlgen ens försökt ta reda på vad som verkligen hade hänt. Precis som förra gången så slutade det med att ingenting hände – jag gick kvar i samma klass, inget gjordes åt mig som “problembarn”, och inget gjordes för att förbättra min situation heller. På den positiva sidan så får man säga att jag från och med då slapp gå hem med sår och blåmärken, och den negativa sida var att nu kom den psykiska misshandeln igång ordentligt.

Nu låter den här texten hittils ungefär som att mitt liv inte innehöll ljuspunkter och att varenda kotte på skolan var ute efter mig, eller att jag inte hade några vänner alls – och det är inte alls sant. Visst fanns det många saker som var positiva med min uppväxt och skolgång, och det fanns folk som jag kanske inte nödvändigtvis skulle kalla vänner men som åtminstone behandlade mig som en människa, och några av dem umgicks tillochmed med mig efter skolan ibland. Men i slutet av åttan eller kanske det var i början av nian (återigen – tidsuppfattning, vad är det?) så lärde jag känna två personer som har för alltid förändrat mitt liv och som var mina första riktiga vänner. Via mitt intresse för datorer som jag har haft sedan jag var väldigt ung så fick jag höra att en kille på min skola hade ett spel jag ville ha… och okaraktäristiskt nog så sökte jag rätt på honom och frågade om jag fick kopiera det. Efter lite argumenterande fram och tillbaka så gick det bra, och det var så jag för första gången träffade Oskar. Via Oskar så lärde jag känna hans vän/klasskamrat Kalle, och sedan den dagen så har jag haft tre enorma tillgångar att kunna luta mig mot; Oskar, Kalle och Kalles mamma Rebecka. Att istället för att gå hem och försöka dölja hur man mår kunna gå till hem till Rebecka och Oskar var också en stor del i hur jag orkade mig igenom skolan. Rebecka blev min extramamma på många sätt, och både Kalle och Oskar är mer än bara vänner; de är min familj.

När jag gick ut nian så lämnade jag mycket av den här världen bakom mig så gott jag kunde, men mycket av det som hände mig under den tiden har påverkat mig oerhört mycket då, och påverkar mig fortfarande men på ett helt annat sätt än tidigare. Jag har utelämnat många saker som hände och jag har med största sannolikhet glömt precis lika mycket – både av det goda likväl som det onda. Då jag började gymnasiet så började en annan jobbig men ändå positiv del av mitt liv, och den gjorde att jag redan då började bearbeta och arbeta med mig själv för att försöka lösa mina konflikter (både de inre med mig själv, och de externa med min omgivning). Men det som slår mig nu, då jag många år senare sitter och kan titta tillbaka på den tiden i mitt liv med ett mer analytiskt sinne är att trots att den tiden var otroligt jobbig och full av mycket ångest och lidande… så är det ändå en del av mig, och den har gjort mig till den person jag är idag. Jag skulle sannerligen inte valt den vägen själv om jag hade haft den möjligheten, men jag ångrar inte heller det som har hänt. Erfarenheterna som jag samlat på mig under mitt liv, både positiva och negativa, har gjort mig till den person som idag är både oerhört social och väldigt tillfreds med sig själv. Om jag med den här texten kan förändra eller hjälpa en enda människa utöver mig själv så har inte mina problem och min skolgång varit bortkastad tid utan snarare en investering i ett framtida kapital för att hjälpa någon annan ur ett träsk, och då är jag nöjd.

Min familj och de som står mig nära har förmodligen aldrig vetat hur allvarliga problem som jag hade, och om de visste någonting så visste det förmodligen inte i vilken omfattning som problemen faktiskt påverkade mig. Jag har under bara de senaste åren pratat lite med min syster om hur hon uppfattade vår uppväxt, våra föräldrar och vår skolgång, och hon har en gravt annorlunda bild än vad jag har, trots att det bara skiljer tre år mellan oss. Därför vill jag här passa på att be om ursäkt till de som står mig nära som jag dolt mina problem för. Hade ni vetat om hur saker var, så hade det förmodligen förklarat mycket i varför jag gjort de val jag gjorde, och förklarat många av mina milt sagt excentriska beteenden som jag ägnade mig åt, och vi hade kanske kunnat om inte kanske lösa problemen så åtminstone förstått varandra bättre. Och till de som är i samma sits som jag var… håll ut. Prata med någon. Det behöver inte vara föräldrar eller lärare – bara det är nån ni kan snacka och vara ärlig med. Med lite tur så räcker det.

“He who passively accepts evil is as much involved in it as he who helps to perpetrate it. He who accepts evil without protesting against it is really cooperating with it.”
– Martin Luther King, Jr.

One Response to “Ensam i ett hav av människor, Svenska”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: