Ekon, Swedish

Mina steg ekade mot det hårda golvet. Det såg ut som marmor, men ingenting annat här hade varit vad det såg ut som ännu, så varför skulle det börja nu? Jag visste inte riktigt hur länge jag hade gått, ibland kändes det som att jag nyss börjat och i nästa stund kunde jag svurit på att jag promenerat i flera veckor, om inte månader eller rentav år. Jag kunde med nöd och näppe se några meter framför mig; skymningen här verkade aldrig lätta. I mitt huvud konstruerade jag små historier för att förklara den eviga natten, men just nu kändes det bara som ett sätt att hindra mig själv från att bli galen. Hur skulle man kunnat ana att det fanns ett ställe som det här? Där världen omkring en brann i lågor som aldrig slocknar och som varken ger värme eller ljus. Ett ställe där man bara existerar?

Tidigare hade jag hört mullret och smällarna av en avlägsen storm men nu kunde jag inte längre höra nånting förutom mina egna fotsteg. Vid det här laget så hade jag promenerat så länge att jag knappt kunde känna mina ben annat än som två stumma stockar. Mina armar har domnat bort och agerade mer två vikter som tyngde ner min kropp, men jag kunde iallafall känna en viss trygghet i att jag inte var själv här. Ännu hade jag inte träffat någon, men då och då så kunde jag höra avlägsna röster, och ibland tillochmed gråt och skrik. Det må vara ett helvete, men jag var iallafall inte ensammen. Steg för steg, minut för minut så närmade jag mig mitt eget öde. Jag visste inte vad jag baserade det på; det var mer en magkänsla än nånting annat, men… jag kände att någonstans där borta så låg min frälsning. Eller dom.

För första gången sedan jag kom hit så började miljön långsamt förändras. Den eviga korridoren var kvar på sidan om mig, men det mörka marmorgolvet började steg för steg täckas med svart finkornig sand och mörk livlös jord. Den såg nästan bränd ut, som att ingenting skulle kunna leva och växa i den, oavsett hur mycket man försökte nära en planta. Återigen började mitt huvud konstruera egna scenarion hur det kunnat bli så här; fantasibilder i mitt inre målades upp av en uttröttad hjärna – soldater som gått samma väg som jag men till slut fallit omkull av matthet. Fallna soldater liggandes på marmorgolvet, deras blod färgar sanden svart. Långsamt döende, tynandes bort till den jord som nu knastrade under mina fötter. I mitt huvud så regnade det mjukt över deras kroppar, även om jag inte sett bevis på nånting annat än den torra luft som fyllt korridorerna sedan jag kom.

Sakta men säkert så blev golvet täckt mer och mer av jord och sand, men hur mycket jag än letade så kunde jag inte hitta var det kom ifrån. Hela min kropp bara skrek efter vila, att sätta sig ner och slappna av, kanske sova en stund, men jag vågade inte. Det var som att en röst i bakhuvudet viskade att det skulle gå illa om jag stannade överhuvudtaget. Hur i helvete hamnade jag här?

Det sista jag kommer ihåg innan jag vaknade i den här förbannade ändlösa korridoren var en solig eftermiddag, gräset var grönt och såg helt oemotståndligt ut. Kunde inte hjälpa att knalla iväg till affären för att köpa en glass, och skulle precis lägga mig i solen och ta det lugnt då allting blev svart. Då jag vaknade till, så var jag här. Släta, rödbruna väggar i nån form av sten, inget tak, och ett mörkt marmorgolv. Paniken jag kände gjorde mig nästan helt paralyserad, och när jag äntligen kunde röra på mig så sprang jag. Jag sprang och sprang och sprang… men ingenting förändrades. Innan sanden på marken började dyka upp så var den enda skillnaden i min tillvaro hur ont jag hade i mina ben. Jag har inte sovit sen jag kom hit; det känns omöjligt, men så är det.

Sanden under mina fötter blev djupare och djupare; nu var den nästan två centimeter djup. Jag vet inte om det är inbillning men det känns som att korridoren breddas också. Vad fan är det här för ställe? Vad har jag gjort för att hamna här? Vem har jag gjort så illa? Sanden gjorde att det blev tyngre att gå, om nu det var möjligt. Min uthållighet var nästan slut, mina ben hade sedan länge slutat berätta för min kropp att de var trötta. Tanken på att sätta mig ner och bara låta sanden sluka min kropp blev mer och mer lockande för var minut som gick. Vad är det för poäng med allt? Är det bättre att dö för nånting man tror på, eller att leva för ingenting? Jag vet inte, jag vet ingenting förutom att jag faktiskt inte har nånting att leva för om livet ska se ut så här.

Det blev svårare och svårare att fokusera på nånting överhuvudtaget; min hjärna kastade mig mellan verklighet och fantasier och drömmar snabbare än jag hinner med att fatta, korridoren blandas med bilder av gräsiga kullar och sol, skrattande kvinnor och barn och sand. Svart sand. Jag antar att det var därför jag inte riktigt uppfattade att korridoren tagit slut i en vägg med en stor, svart dörr innan jag faktiskt promenerat rakt in i den. Jag föll baklänges och landade i den svarta sanden. Den var så finkornig att den trängde igenom tyget i mina byxor och skavde mot huden.

Jag skakade på huvudet för att tömma det på mental spindelväv, och tittade mig omkring. Ingenting var annorlunda förutom just.. dörren. Den var nästan tre meter hög, och såg ut att vara gjord i mörkt, mörkt trä. Ett handtag i vad som liknade borstad metall satt på ena sidan. Försiktigt ställde jag mig upp och borstade bort sanden så gott jag kunde. Från långt bakom mig kunde jag höra viskningar och känna en svag vindpust mot min hud. Jag kunde inte höra vad rösterna viskade om, men jag kände gåshuden kräla över armar och ryggrad. Jag vet inte mycket om det här stället, och ärligt talat så vet jag inte mycket om världen i övrigt heller… men jag visste att jag inte ville träffa de människorna eller varelserna som viskade.

Jag kämpade mot min egen kropp för att ta mig upp på fötterna igen, mina ben stumma och svaga under mig. Famlade efter handtaget i ett desperat försök att få upp dörren för att undvika rösterna. Dörren var olåst, men det var som att den kämpade aktivt mot att bli öppnad. Bakom dörren var ett massivt mörker, nästan en levande svärta. Efter en kort stunds tvekan om vad som var  värst – de okända rösterna eller det levande mörkret, så tog jag ett kliv framå..

Fini

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: