Bamse, Swedish version.

Jag vaknade på morgonen av att min son låg bredvid mig i sängen och knuffade på min axel. Med ett stort flin på läpparna så fick han ur sig ett glatt “Pappa! Välling!”. Hunden låg som vanligt vid fotändan och snarkade och mös som bara han kan. Innan jag ens hunnit svänga fötterna över sängkanten så hör grabben ett ljud i trapphuset och skiner upp som en sol. “Mamma! Mamma kommer!”. Ida har jobbat natt för första gången på ett tag, vilket innebär att hon kommer hem på morgonen. Både grabben och hunden studsar ur sängen för att hälsa mamma-matte välkommen hem. Hon låter jätteglad och kelar med Bamse en sväng, och försöker kommunicera åt grabben att han kanske borde ta på sig lite kläder för att gå till dagis.

När jag kastar fötterna över sängkanten så ser jag att solen lyser ute. Fy fan så skönt, termometern meddelar att det är plusgrader. Med ett lätt drag av zombieaktika rörelser så sköter man sin morgontoalett och klättrar i sina kläder. Grabben har redan lirkat på sig sina kläder med hjälp av Ida och står vid dörrn och studsar för att gå till dagis. Bamse har slagit upp tältet vid dörrn i väntan på att få gå han med, och ser ut som en förvuxen valp då jag halar fram kopplet. Jag hann knappt låsa upp dörren innan Z hade öppnat och sprungit ner för trappen med hunden tätt i hälarna. När jag kommer längst ner i trapphuset så står Z och håller uppe dörren otåligt och väntar på sin sega pappa. “Pappa kom! KOM NU!”. Han springer som en tok mot dagis, och jag och Bamse travar glatt efter i solskenet. Innan vi har kommit ens halvvägs så ringer Ida och påminner om att jag glömt täckbyxor till pysen. Sånt kan ju vara ganska bra att ha när man är ute och leker i snön en halv dag. Efter lite övertalande så får jag Z att fatta att vi måste gå tillbaka, och Bamse traskar snällt efter i kopplet, och ser mest nöjd med vilket skönt väder det är ute. Har aldrig varit med om en hund som är så hatisk mot snö och blåst som den där typen.

När vi väl kommer tillbaka till ytterdörren, så sjunker Bamse bara ihop och lägger sig på sidan. Han kissar och ligger helt still. “Pappa, Bamse kissar! Titta!”. Z är som vanligt glad och väldigt fascinerad över allt konstigt som folk och djur hittar på. Förstår med en gång att nånting inte är som det ska, och det blir extra tydligt då han inte reagerar alls då man pratar med honom. Han tar några andetag, och innan jag ens har hunnit ner på knä, så är han borta. Död. Glimten som han hade haft i ögat bara några sekunder tidigare är borta, och han är helt stilla. Lite i chock så öppnar jag dörren, och Z springer in och upp till mamma för att hämta byxorna, och jag ropar åt Ida att Bamse nog just dog. Ber henne komma ner, och hon tror mig nog inte. Kanske helt enkelt inte förstår. Det gör nog inte jag heller. Inte då. Inte ens nu, tror jag. Hon kommer ner för trappan, och då kommer förståelsen krypande. Chockad, ledsen och med gråten i halsen skickar hon iväg mig och Z till dagis igen, för att ringa efter sin lillebror som kan komma med bilen, och för att lösa praktiska detaljer.

Jag lämnar henne med Bamse motvilligt för att gå med Z till dagis; under hela promenaden försöker jag förklara för Z vad som har hänt. Att vår stora, klumpiga, kramiga och snälla hund är död. Att han inte kommer finnas kvar, och att han inte kommer hem. Z tittar på mig med sina bruna ögon, och ser lite sorgsen ut, och säger: “Bamse borta. Bamse hem sen?”. Det gör så ont i mig att jag inte vet var fan jag ska ta vägen. Innan jag ens hunnit säga nått mer så flinar han, ger mig en kram och säger: “Pappa kom nu. På jobbet! Hem sen.”. Vi fortsätter upp till dagis, och jag känner mig bara tom och kall. Lämnar honom på sin avdelning och varnar personalen om vad som hänt om han skulle bli ledsen under dagen. Promenerar hem så fort jag kan, och ser att Ida har lyckats lyfta in Bamse i trapphuset.

När jag kommer in så sjunker jag bara ner på knä bredvid henne och försöker höra hur det blir med bil och så vidare, men hon sitter i telefonkö med veterinären. Min fru har många goda och många dåliga sidor, men det finns få människor som jag har så mycket förtroende för då man hamnar i en kris. Hon räcker över telefonen med orden “Kan du ta och prata.. jag tror inte jag klarar det. “. Jag hinner inte mer än ta luren innan all sorg och gråt kommer vällande över mig som en enorm flodvåg. Tårarna bara rinner och jag kan knappt andas, är otroligt tacksam att telefonkön är lång. Inte en vanlig känsla. Sitter där och håller Ida i handen och klappar Bamse med den andra samtidigt som jag snörvlar och gråter mig genom telefonkön. När man väl kommer fram så lyckas jag iallafall berätta vad som hänt och få en tid för att komma dit. Lägger på luren, och släpper fram tårarna igen.

Vet inte riktigt hur länge vi satt där och strök Bamse över huvudet och bara grät, men när väl Idas lillebror kommer så har Ida pratat med sitt jobb om att hon inte kommer ikväll, och med dagis om att vi hämtar Z så han får följa med och säga hejdå. Bilen backas upp mot dörren, och Ida hämtar Bamses favoritfiltar. Klart han ska ha dem med sig. Jag och Idas bror lyfter Bamse i benen för att få in honom i bilen. Så ovärdigt, så sorgligt, så tungt. Varje kilo han vägde tiodubblas i sorgen man bär i hjärtat. Vi lägger honom på sin favoritfilt, den röda. Över honom draperar vi en fleecefilt som han brukade använda som kudde. Bara för att man intellektuellt vet att han är död, borta, att han aldrig kommer tillbaka… så betyder inte det att han ska ligga obekvämt. Tårarna slutar aldrig rinna, även om de får rinna i tysthet för stunden.

Jag sätter mig i baksätet av bilen, Ida sitter fram och hennes bror kör. Jag är bara vagt medveten om att vi stannar för att hämta Z, och under hela bilfärden till Vännäs så sitter jag mest och tittar ut genom fönstret. Har Bamses halsband i handen, och min halsduk blir sakta blöt av mina tårar. Att gråta och sörja är en del av att vara mänsklig, men fy fan så jag önskar att jag kunde hantera det bättre.

När vi parkerar hos veterinärn så kliver jag ur för att gå in i receptionen. Rummet är tomt, och kvinnan som sitter där är vänlig och man ser i hennes ögon att hon förstår hur ont det gör även om jag inte längre gråter öppet. Jag är inte den som drar sig för att visa känslor öppet, och jag har inget problem med att gråta inför folk, men då nånting måste göras och man måste agera trots att man är ledsen så stänger det av tårarna. Hon ger oss anvisningar för vad vi ska göra, och jag går ut för att dirigera om vår bil till där vi ska lyfta in Bamse. Han är för tung för att bära nån lång bit.

När bilen är uppbackad och parkerad, så kommer kvinnan från receptionen ut med en bår. Vi lyfter ner honom på båren och bär in honom i en liten korridor där vi får lägga honom på golvet. Kvinnan går för att hämta papper vi måste fylla i, och Ida pratar med Z om vad som har hänt och försöker förklara så han förstår. Jag sitter bara på en stol och snyftar. Ingenting i mitt huvud fungerar, och tårarna bara rinner. När vi ska gå därifrån, så frågar Ida om Z vill säga hejdå till Bamse. De går fram till Bamse där han ligger på golvet, Z håller Ida i handen. Han böjer sig ner, klappar Bamse och säger “Hejdå Basse. Pappa ledsen.”

Mitt härta går itu.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: